Det gör ont i mitt hjärta varje morgon som jag måste åka iväg och lämna min älskling på förskolan, det gör ont att se hennes tårar rulla ned för hennes kinder och hennes utsträckta armar varje morgon när jag ska gå. Jag skulle bara vilja ta med henne hem, men det går inte. Jag måste jobba och gå i skolan så är det bara. Joeline började i Augusti och till en början var det precis lika jobbigt som det är nu, men för en liten stund gick allt jätte bra, vi kunde komma till förskolan Joeline vinkade och sa hej då utan några tårar. Men nu har allt vänt och det känns som om vi är tillbaka på ruta ett. 🙁
Jag vet inte vad jag ska göra, det kanske är en fas som går över men det är så otroligt jobbigt att se det käraste man har stå på andra sidan glasrutan och vara så ledsen. Blir ledsen bara nu när jag tänker på det. När jag lämnar henne på morgonen stannar jag en stund går in, pratar med fröknarna och kollar runt lite med Joeline kanske 5-10 minuter. Tankarna snurrar runt i huvudet på en, undrar om hon inte har det bra, hon kanske inte alls har det skoj. Men samtidigt har jag sett henne när jag hämtar henne, att hon springer omkring och leker.
Jag önskar bara att hon var glad när jag lämnar henne, om det är någon som har några tips så tar jag tacksamt emot dom.
Det luriga med barn är ju att det inte finns något facit. Alla barn fungerar olika, det som funkar jättebra med ett barn är rena katastrofen med ett annat barn. Och det går ju även i vågor med vad som funkar för just ditt barn.
Det bästa man kan göra är nog ändå det du redan gör, att ha en dialog med personalen och tala om för dem hur jobbigt du tycker att det är. Är de kompetenta har de säkert ett gäng förslag på hur ni kan göra. Jag hade ”specialare” med många av barnen på min förskola. Man får försöka sig fram helt enkelt.
Det är så sant. Hoppas bara på att hitta det rätta sättet för Joeline. Kram.
En sak som slog mig bara….
Du skrev att du följer med in 5-10 minuter. Har du provat att INTE göra det? Jag vet av erfarenhet att det där med vad som funkar vid lämning är så otroligt individuellt från barn till barn. Många barn klarar lämningen bättre om man gör processen så kort som möjligt. Om jag var dig skulle jag prata med personalen och be om deras hjälp. Testa hur det går om någon i personalen möter upp er i hallen när ni kommer, och att du bara ger henne en kram och säger hej då. Vissa barn tycker avskedet blir svårare om mamma/pappa följer med in på avdelningen eftersom de då kan tolka det som att man ska stanna kvar.
Något annat jag tänkte på är att det kan bli en ond cirkel.. Är det alltid du som lämnar? Barn är otroligt intuitiva och om du är spänd och orolig inför lämningen, kanske utan att du ens tänker på det, känner Joeline garanterat av det. Om hon känner att du är ledsen är risken stor att hon också blir ledsen. Kanske nån annan kan lämna ett par dagar så att du får lite andrum?
Jag är ingen ”expert” men efter att ha jobbat på förskola några år och ha gått igenom två dagisomgångar med killarna, har jag samlat på mig lite erfarenhet. Du får gärna fråga mig/ringa om du vill. Jag vet hur det sliter i hjärtat när man måste lämna en ledsen liten skrutt…
Tack snälla Helena, jag pratade med personalen idag och dom skulle ringa upp mig imorgon. Första tiden lämnade jag och sedan gick men det funkade inte så bra, men det du säger om att någon kommer och möter en i hallen kanske skulle vara något. Det är bara jag som brukar lämna Joeline men nu ska Thomas lämna två dagar i veckan, det kanske blir en förändring med det. Jag hoppas bara att det vänder snart.
Kram
Finns det någon i personalen som hon tyr sig till och har hon vänner på förskolan?
Nej hon tyr sig till någon speciell och vänner hmmmm… Vet inte riktigt, tror inte att hon har börjat leka med andra barn på det sättet än.